bulletproof heart

ja tänk om man hade det. . . eller hur kul skulle det vara? om man fick välja, om man visste vad som väntade här i livet, eller kanske inte? jag trodde aldrig att jag skulle komma hemmifrån, det känndes nästan som att jag frusit fast där nere i källaren, sedan kom nicke in i mitt liv, andra tyckte det var bra. för vi var lika, skulle passa bra där nere i källaren tillsammans, det blev precis tvärt om! vi tog tag i varandra och kom bort därifrån. jag vet inte hur många gånger han har plockat upp mig från helvetet, när jag bara falit som ett korthus, att han orkat! ibland två gånger om dagen, ibland två gånger i veckan och ibland två gånger i månaden, nu är det nästan aldrig. jag börjar trivas med mitt liv, känner mig trygg, älskad på ett mycket djupare sätt, ett mer äkta sätt, inget skit liksom. . . men som sagt vad vet man? jag fäster mig alltid vid saker, vissa människor och framför allt vid djur. jag önskar att det var lättare att glöma, men det är det inte. jag har svårt för kanske, vet ej och får se. i min värld är det antingen ja eller nej, och man vet! man kanske bara är rädd för att säga vad man verkligen tycker, det är väl de flesta. mitt humör är inte att leka med, det måste man förstå, man måste också lära sig och förstå att allt jag säger i stundens heta är saker jag ångrar lika fort, man måsta låta mig va, ta ett steg tillbaka, för jag kommer ta steget tillbaka när jag känner att jag orkar. jag tycker inte om närkontakt och släpper sällan in människor, finns nog egentligen bara två som känner mig på djupet. när jag var mindre sa jag alltid va jag tänkte, nu har jag lärt mig att man kanske inte alltid ska säga allt, och istället kan jag låta folk köra över mig ibland. jag är en privat person och ibland kan det kännas som att alla lägger sig i saker som jag kan sköta själv. jag kommer ihåg min ångets över Mia, det var som att jag en dag bara vaknade upp och insåg att hon kommer inte alltid vara med. jag slutade dricka, rädd för mig själv, eftersom det aldrig blev rätt, bara fel och allt jobb, för att komma över ångesten. alla sömnlösa nätter, samtal, tjatandes med min älskade nicke som försökte ta mig tillbaka på ett snällt sätt, inte sättet som att klart att hon kommer dö det gör alla! jag visste ju det, jag är inte dum, jag behövde mer. var nog 14 år kanske när jag såg en mops på tv Josef hette han, en svart. min drömhund, nicke förstod vad jag behövde, allas tjat om hur dyra de är, vad mycket annat man kunnat göra för pengarna. tack älskade nicke för att du inte lyssnade på allt skit, utan alfons hade jag vaknat mitt i natten med ångets än. det är inte det att alfons är mer värd än min älskade Mia, men ingen jävel i världen kan eller kommer att förstå vad den hunden har tagit mig igenom, ingen, för jag kommer aldrig berätta. utan mia kommer världen aldrig vara densamma, men alfons behöver mig. nu finns ju min Mia kvar och jag njuter av varje sekund med den lilla klumpedunsen, min goaste Mia. så olika men ändå så lika. man kan försöka förklara för andra hur det känns/känndes, men man måste själv gå igenom saker/sakerna för att först. man kan bara vara där och stötta på vägen. vägen är inte alltid spikrak och enkel, det vet varende jävel. tillochmedjag. nya saker, gammla saker, minnen, kännslor, och en jävla massa skit, jag ska ränsa garderoben den dagen jag får tid. jag kanske inte ringer varje dag, jag ringer aldrig. jag kanske inte säger hur mycket jag uppskattar människor runt omkring mig. jag säger aldrig hur mycket jag egentligen uppskattar någon. jag kankse inte är världens mest positiva människa hela tiden och jag kommer aldrig att bli en människa som altid går runt och ler. men jag hoppas att mina nära och kära VET att jag skulle ge upp allt för deras skull, släppa allt för att hjälpa till på alla sätt och vis, som jag kan. jag är en människa, vill vara en människa som aldrig sviker, när det verkligen gäller. mitt motto här i livet har alltid varit att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och minst en gång om dagen tänker jag precis tvärt om. jag har aldrig förstått det där med att köpa andra saker istället för det man vill ha, köpa en billigare variant av det man verkligen vill ha. jag kan inte, är det fel på mig? ibland vill jag bara skrika en sak, som jag inte tänker skriva här, för jag vill inte vara en sådan person, men måste säga att det skulle vara så jävla skönt att få skrika det! jag nöjer mig med att tänka det. jag kanske har sagt det till nicke, fy på mig. han ringde nyss från jobbet för att berätta att han älskar mig. det finns inga ord för hur mycket jag verkligen av hela mitt jävla hjärta älskar honom, för mycket. man har bara inte sån tur, eller får man vara så lycklig? jag kan inte riktigt sluta tänka på att det finns så många människor här i sverige som inte har någon stans att bo! och jag skäms att jag har flera vinterjackor, den ena dyrare än den andra. och jag är fortfarande inte nöjd! egoist, men det är väl alla, för man vill väl ha det bäst själv, det måste till och med landet lagom Sverige hålla med om! nu ska jag sova.

Kärlek. lycka . allt.